Månadsarkiv: maj 2011

Trött på att vara trött

Jag är ständigt trött och sliten. Min misstanke är att följande faktorer påverkar min energinivå negativt:

  • För lite sömn
  • Bristande kosthållning
  • Aldrig övergående förkylningssymptom
  • Intensiv träning
  • Allergier och överkänslighet

Efter att ha iakttagit mitt leverne torde jag nu kunna konstatera följande medel effektlösa i avseendet att motverka trötthet:

  • Sömn
  • Kaffe
  • God kosthållning
  • Avhållsamhet från träning

Jag är arg. Jag kunde inte motivera mig att gå upp i morse förrän jag överväldigades av frustration. Till slut var jag så jävla arg över att det tycks omöjligt att bli pigg och njuta åtminstone normala energinivåer. (En del av min frustration stämde från det faktum att jag spenderar varje början och slut på dagen i kollektivtrafiken, detta totala depressionsmoment som jag inte längre skäms för att lindra med musik och färdlektyr, och som nödgar varje människa vid rimlig själslig vigör att sörja antingen den tarvlighet som besätter gemene man, eller den enorma otjänst som ett liv i förorten gör folk – hur man nu är lagd. Men jag avviker.)

Jag pallar inte längre att vara trött. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men att jag måste ta reda på det. Så här får det inte vara.

Annonser

All the Views That’s Fit to Print

Jag har en ambition för den här bloggen: dels att börja skriva mer, dels och framför allt att skriva om fler saker – eller fler sidor, snarare. Ni kanske känner mig som konservativt höger, eller åtminstone kylig gentemot vänstern, men en del av er vet att jag är mycket bredare än så. (En del av er har ingen aning om var jag står; flera personer utgår från att jag är vänster eftersom de upplever mig som sympatisk – jag vet inte vad som är det största felet där.) Utöver att jag klarar av att (när jag är ensam) visa uppskattning för åsikter av till exempel solidarisk och borgarfientlig natur, tycker jag även att kommunism såväl som fascism rymmer vinklar värda begrundan. I bagaget har jag även starka queerfeministiska åsikter som jag tycker skulle vara kul att kolla på igen, och det var också länge sen jag betedde mig som en aggressiv liberal.

I min mening är djup och bredd är viktigare än riktning. Motståndarsidan tycker inte som de gör för att de är dumma i huvudet, utan för att de ser saker annorlunda. Den som inte vill förstå sin fiende (eller oliktänkande broder) har i bästa fall en nackdel i diskussioner, men begränsar i värsta fall sin mentala och själsliga utveckling. Den som inte kan tänka sig att byta ståndpunkt saknar tyvärr all önskvärd respekt för sitt inre och allt hon inte vet om sig själv.

Så efter att ha provat lite olika ställningstaganden var för sig tycker jag att det är dags att testa alla på en gång. Jag är inte den mest hängivne bloggaren, men om jag fick önska skulle den här bloggen bli till en samling med genomgångar av vitt skilda positioner, och aggregat för genomtänkta och välskrivna idéer från hela nätet. ”Vi får se,” som jag brukar säga innan jag lägger projekt att dö på hög. Vi får se.

Din arsenal

Fast jag uppskattar allt som hänt och allt jag tänkt, tycker jag i dag att det är trist att jag så länge drogs med denna föreställning: att det så att säga är fel att kämpa. Att det var en nödlösning när jag inte kunde göra något åt det underliggande felet, det vill säga att det fanns någonting jag skulle lära mig eller åtgärda och att allt därefter skulle vara bra. Med rätt inställning eller insikt om livet skulle problemen inte längre vara problem och jag skulle ta mig fram överallt galant. Så är det inte; det finns inget svar, ingen hemlighet. Inget Nirvana, ingen The Secret.

Nätet och boklådor svämmar över med sökanden och svar på frågan om vilken den sista nödvändiga insikten är, i alla kategorier från Religion till Jobba hemifrån. Det tycks bottna i en ovilja att acceptera att livet är jobbigt. För många är det helt enkelt otänkbart att livet inte erbjuder någon bakdörr att smita ut genom. Det är en sak att motsätta sig lidande och att vägra leva kuvad, en annan att vi har så svårt att se bortom enkla lösningar. Det lämnar en inte bara utan verktyg, utan riskerar också att leda till ett fattigt synsätt: en tro på att livet ska tyglas med simpla medel kräver en syn på det som i sig själv simpelt och ovärdigt större ansträngningar.

Nu tänker jag använda mig av en liknelse som gör att ni tror att det bara var därför jag skrev det här: livet är som submission wrestling. Ena stunden håller man på att kvävas och strax därefter ser man en lucka. Jag har lärt mig att ta vara på luckorna, och det gjorde jag innan jag började fajtas. Länge tyckte jag att det var futtigt att ägna mig åt att kravla upp ur de hål jag ständigt lyckas trilla ner i, men det är just så som livet fungerar. Därmed inte sagt att känslan av fåfänga är obefogad: den som grapplas utan att kunna sina tekniker har all anledning att se sig själv bli ustrypt en kort bit fram i tiden.

Att finna sig till rätta i livet handlar inte om att hitta svaret på den stora frågan, utan om att utveckla en bred arsenal. Den som känner sig utsatt för livet är det; hon saknar något att gripa efter. Bäst klarar sig den med flest lösningar.