Månadsarkiv: februari 2011

Lagunen

Ett minne:

Vi åkte som lycklig familj (i mina ögon var vi alltid en lycklig familj) ut till Husbygropen på Ekerö, innan alla kände till den. Det är ett gammalt sandtag som blivit badplats; en lagun nästan helt avskärmad från omvärlden. Som jag minns det en djup och klarblå kärna, omgiven av höga, rena dyner; mot himlen kantade av trädtoppar. Det var sällan mer än två andra sällskap där, och vi kunde ställa vår rymliga Sharan var vi ville. Från att vi satte oss i den och under hela vägen ut var den fylld av Bowie och Simon and Garfunkel, och utvärtes översköljd av sol. Speciellt starkt sken solen över det underliga bostadsområde som byggts i en dal nedanför vägen: ett rutnät av villor som alltid framkallade bilder från Truman Show, och som jag älskade.

Sällan är det så tydligt hur mycket jag älskar min familj som när jag minns detta. Friheten och det självklara i situationen går knappast att mäta sig med. Fast mitt huvud systematiskt plockar bort ledsamma detaljer från alla minnen sticker det här ut.

Annonser

Träningsbloggande

Det är enorm skillnad på att gå och gymma och att skriva upp sig på en grupp som träffas flera gånger i veckan och tränar tillsammans. Under förra året gick jag ensam till Eriksdalsbadet gymavdelning och gjorde det ganska duktigt och hängivet under flera månader. I början av sommaren drabbades jag emellertid av bristande motivation och hälsa, två parhästar som plågat mig vid flera tillfällen efter det. De spår av sjukdom jag ännu har i kroppen kan gärna vara samma smitta som avbröt träningen första gången, för jag har inte varit fullt frisk sen dess. Förhoppningsvis är vi nu i sluttampen. (Vi pratar alltså om något så simpelt men förödande som en förkylning här.)

Jag lyckades aldrig återfå den rutin eller hängivelse jag gymmat med under första delen av året, ett problem som jag delar med många. När jag satte igång den här terminen hade det mesta på kroppen börjat tappa form och konsistens efter att inte ha tagits ordentlig hand om på månader. Samma mönster hade kunnat fortsätta att upprepas, men jag bytte strategi. Det vill säga, jag bytte träningsform.

Sen i onsdags tränar jag MMA på Nexus Sthlm vid Slussen. Första passet var krävande nog för att jag skulle fråga mig själv om det verkligen var något jag ville fortsätta med. Men när man både mår så bra efteråt och känner att man inte började träna för att banga när det blir jobbigt så är valen begränsade, eller kanske obefintliga.

Den stora skillnaden mellan träningsformerna är förstås att man ökar sitt deltagande genom att träna tillsammans med andra, och sin prestation genom att låta någon annan skrika åt en att pressa. Jag trivdes bra med att gymma, men jag inser nu att det inte var en träningsform som lämpade sig för min förmåga att motivera mig själv. Förvisso åstadkom jag mentala genombrott och prestationsökning på egen hand, men den nivå som jag tränar på nu hade jag inte kunnat förmå mig själv att lägga mig på i gymmet.

Det finns en annan charm med träning som lättare framträder när man är en grupp; det rituella elementet. Till flera sporter behövs speciell utrustning, och i fallet med kampsport uppmanas man även att ha sporttejp och antibakteriell salva i väskan, samt att ta hand om sin hud för att minska risken för smittspridning via sprickor. Anskaffningen av susp och salvor blir en typ av privat initiering, och att stå hemma och tvätta sår och smörja in sig med hudkräm gör att ens deltagande förlängs till hemmet.

De här elementen finns förstås också med i enskild träning, men det är skillnad på att enbart sitta på forum och att gå till en dojo där en instruktör säger åt dig på vilket sätt du måste engagera dig i sporten och vad du måste respektera. Man kan väl kanske säga att jag får en del av det jag var ute efter i försvaret från MMA:n.