Månadsarkiv: juli 2010

Till attack!

I brist på krig

Det bästa här i livet är förvisso förändring! Hur underbart är det inte att se med nya ögon på en gammal otrevlighet, och i dess ställe hitta ett nytt promenadstråk med nya stenar att vända på. Åh, kunde ni ändå föreställa er min lycka när jag klockan fyra vaknade från min grunda sömn, störd sedan midnatt av återkommande hostattacker. Lycklig, inte åt att ha glidit ur sömnens grepp men ur de gamla föreställningarnas grepp. Jag vaknar till en förnöjsamhet åt att vara slagfält; åt att vara livskraft manifesterad! Hela min varelse revolterar mot angreppet, överallt drivs fienden ut och förs framför kanonen för fältdomstolen. När annars är min natur så tydlig? Med glädje är jag spegel åt dess ädla anlete, om jag så måste krossas. Kalla mig inte sjuk när jag är mer levande än någonsin!

Annonser

Skäl att leva

”Skäl att leva”? Nej, där får det vara nog. Ska man mutas för att hålla sig i livet? Antingen har man ett liv eller inte.

Pedofili – synden av synder

Jag läste just om en kille som dömts för barnpornografibrott, eftersom han haft teckningar i mangastil av nakna personer i tonåren, varav några också avbildar sexuella akter. Läs själva: http://vembevakarbevakarna.blogspot.com/2010/07/den-domde-uttalar-sig.html

Jag kom till artikeln via en diskussion på Facebook, där det påstås att svensk lagstiftning om pedofili hör till den som skadar snarare än skyddar. Enligt röster i diskussionen är det till exempel olagligt att titta på bilder av sig själv när man är fyra år och naken, eller sjutton år för den delen. Bilder på sina nakna barn är tydligen heller ingen hit. Jag vet inte om detta stämmer, men blir förstås inte förvånad om det gör det.

De senaste åren har pedofili blivit det värsta som finns i Sverige. Rasister till exempel är hemska och dumma i huvudet, men de har åtminstone bara en annan syn på saker. Pedofiler är exempel på att det faktiskt finns gott och ont, för i dem bor djävulen. Vilka är dessa människor, vars natur är så avgrundsdjup att deras gudagivna själar inte förmår klättra upp ur den?

Pedofiler har blivit stället där man dragit gränsen. Okej, kvinnor är människor de med. Homosexuella ska också få gifta sig. Mördare och våldsmän är produkter av samhället, ge dem en chans till. Och det känns som att ju mer mark vårt toleranta samhälle lagt under sig, desto starkare har hatet mot det utanför växt sig. Nån gång är det FAN i mig NOG! Lite som att ju mer vi utvidgar begreppen ‘rätt’ och ‘fel’, desto starkare blir deras innebörd.

Det är å andra sidan värt att notera att samhället börjat ropa efter hårdare straff för fler brottslingar. Det blir fler som trivs med vi-och-demkänslan, vilket vi får ta som ett tecken på ökat välstånd, ökad individualism och ökad inskränkthet. Men vem trodde mer om människorna? Sak samma.

Icke desto mindre, pedofiler har mer än någon annan grupp blivit bilden av perversion och den sortens ondska vi fortfarande måste skydda våra barn mot. Mycket kan vi tänka oss, men inte hur man kan sjunka så lågt.

Amen förlåt då

Varför ursäkta sig? I varje ursäkt ligger en idé om att ha styrt mot något vackert och att man nu stört kursen; som om ett brutet löfte eller illa valda ord hindrat oss på vägen eller kanske helt omöjliggjort att komma i hamn. Nu måste vi istället nöja oss med en mindre komplett värld, och för det är vi uppriktigt ledsna. Vi ber om ursäkt för att vi är bristfälliga och för att vi förstör det Han har lovat oss.

Men inget är utlovat, ingen vacker hamn finns. Vi är bristfälliga och det är vår lott; i vår felande natur är helhet, för vi avviker inte från något. Jag kunde be om ursäkt därför att jag tror att jag kommer att bättra mig till nästa gång. Och jag kanske inte bryter löften därefter, men jag kommer att försova mig och jag kommer att vara feg. Åter kommer jag att misslyckas. Jag kunde be om ursäkt, men jag skäms inte för mina brister. Jag är ful. Fulhet är fulhet är fulhet är fulhet.

Jag vill inte ha mina vänners förlåtelse, därför att jag inte vill ha Hans förlåtelse. Gud, om du hör mig: tack, men nej tack. Tack för att du insisterat på att jag värdelös, inget utan dig, och för att du erbjudit trohet till din son i utbyte mot förlåtelse. Du är lite som den våldsamme maken som övertygar frun om att hon har tur som har honom. Men säg till din grabb att han kan gå hem igen eftersom jag inte behöver din skonande hand. Istället har jag accepterat min fulhet och allt det vidriga jag är, och på så sätt byggt mitt eget hem. Jag hoppas att man kastar sten på det och vill döda mig för dess anskrämlighet, därför att jag inte gjort anspråk på någon annans godkännande. Jag hoppas att man vill riva det, och att det på så sätt förtjänar sitt namn.

– Äsch, här finns väl ingen Gud?
– Nä nä.

Ingen vila

Det bästa sättet att tröttna på en tänkare är att lyssna när hans anhängare diskuterar.


”Du kommer aldrig mer att be en bön, aldrig mer att tillbe, aldrig mer att vila ut i ändlös förtröstan — du unnar dig inte att göra halt inför en yttersta vishet, yttersta godhet, yttersta makt och befria dina tankar från selen … det finns inte längre något förnuft i det som sker, ingen kärlek i det som kommer att ske med dig — ditt hjärta har inte längre någon fristad, där det finner allt och inte behöver söka längre, du slår ifrån dig varje tanke på en slutlig frid, du önskar dig krig och fred i evig återkomst — du människa som väljer försakelsen, vill du försaka allt detta? Vem ska ge dig styrka till det? Än har ingen ägt den styrkan!” – Nietzsche, Den Glada Vetenskapen

Jag skulle kunna citera närmst hela Den Glada Vetenskapen, den består övervägande av de klokaste iakttagelser och jag älskar den.

Alla mina fördelar till trots gör jag ständigt fel, och utöver alla förluster som ligger bakom mig ligger mångfaldigt fler framför mig. Alltid tycks det omöjligt att förstå en enda sak: alla svar är tillfälliga medan ovissheten statisk. Livet är hopplöst, och det är det jag i ökande grad accepterar som mitt öde. Där, i en jävla snårskog blir det tids nog dags att röja och anlägga en rabatt.

Efter Arvika

Jag var på Arvikafestivalen med pressack, vilket var väldigt trevligt. Här är de recensioner jag skrev åt TAjT (förutom den om Wareika som inte blev helt klar): Jinder, Holy Ghost! och Kenton Slash Demon.

Och eftersom det var så kul att vara musikskribent så kommer här nu bloggens andra inlägg om musik. Jag tänker rekommendera att ni lyssnar på Kenton Slash Demons Sun, som är ett fantastiskt stycke lugn dansmusik. De gjorde en okej spelning på Arvikafestivalen – tidvis suverän, tidvis och avslutningsvis frusterande undermålig. Suns glans överlever dock att de körde en massa tung bas utan komp och trodde att det skulle vara lugnt.

Häftigare än Kenton var Simian Mobile Disco. Tror jag, jag såg bara en del av det, men när jag kom ner till Apollo fick jag genast känslan av att jag missat något stort. Hade min utmattning inte nått sin zenit just då hade jag för första gången kunnat tänka mig att kasta mig in i publikhavet för att röja loss – vilden kallade.

Asplöv

Jag kan gott tänka mig att bland det viktigaste är att erkänna för sig själv är att man är rädd; och att därefter inse att det inte är ett hinder till att leva, utan ett tecken på att man gör det. Vi vill så gärna vara orädda, men vad är det att vilja ta eggen av saker? Den som längtar mod längtar död.

Diss-moll

I min värld har det mesta av popromantik (alltså all romantik?) varit ute ganska länge, eftersom det verkar så värdelöst. Det är till exempel inte coolt att åka på road trip eller att motsätta sig etablissemanget; medelklassmiddagar med fisk och vitt vin är kefft; vem fan lyssnar på jazz; och akademiker får inte prata om revolutionen. Att de är ute betyder förstås inte att de är dåliga saker, de är bara tidens tecken på att folk är dumma i huvudet. Jag till exempel skulle gärna åka på road trip och dricka vitt i köket med några kompisar.

Här hade jag tänkt säga att drogromantik, som definitivt hamnar i kategorin skåpmat, kanske ändå kunde vara något att ta fram igen, och så fick jag ett infall att nämna Evolas förslag att ägna sig åt urholkad kultur (alltså skåpmat) för att öka distansen till omvärlden, men jag tror att vi skiter i det. Jag kände inte riktigt för att fortsätta, jag ville väl mest påminna om att jag gärna dissar saker.

– Bra spaningar!
– Tack.
– Jag har skrivit till SR:s humorförråd och frågat om de kan trycka in dig i 2007:s arkiv.
– Tack.

Sol ute

Denna varma sommarnatt ligger jag i min trygga säng och låtsas, ganska övertygande, att jag blivit helt kall inuti. Så dråpligt!

Rik som ett troll

Distansen har jag från födseln och förtroendet har jag förvärvat, så jag har råd att ge mig in i dumheter – om än den senare resursen är begränsad.