En ettåring värd att firas

Vill bara skriva ett par ord med anledning av att en av mina absolut närmsta vänners bebis, butiken Oliver & Eva, fyllt ett år och blev firad på Spy Bar härom dagen. Tobias vill inte ha riktiga barn, vilket är lika bra för de skulle aldrig få den uppmärksamhet eller åtnjuta det engagemang som Tobias ger Oliver & Eva. Han har skämtat om att han troligtvis skulle gå ut och köpa cigaretter och aldrig komma tillbaka om han råkar avla fram någon, och jag har skämtat om hur han ska kunna dra någonstans om jag bryter hans ben först. Så där håller vi på!

Min erfarenhet är att det inte är särskilt lätt att uppbåda entusiasm för.. nånting alls, åtminstone inte under längre perioder. För den delen vet jag inte om det är det eller något annat som driver Tobias, men det är nåt som synbarligen aldrig brinner ut. Jag känner ingen som jobbar så hårt som han och som är så villig att bita ihop varenda dag om det behövs, och jag känner ingen som på samma sätt kombinerar nit med kunskap, insikt och talang. Varför jag tror att jag inte heller känner någon som är så förtjänt av resultat.

Huruvida en företagsidé förtjänar resultat vet väl marknaden allena, men man kan ju hoppas. En webbutik som säljer sexleksaker utan synd, som drivs av en önskan, lika stark som (det starka, starka) vinstintresset, om att folk ska ha världens bästa sex utan att skämmas, och som aktivt tar ställning i sexualpolitiska frågor, är värd att hoppas på. Om ett par år kommer du att må lite bättre, vara lite mer tillfreds, och du kommer att ha Tobias att tacka för det.

Av de här anledningarna var det väldigt kul att se så många komma och fira Oliver & Eva i lördags. Det var en ovanligt stor fest för att fira att ett företag klarat sig ett år, och det var förstås ett marknadsjippo, men av ett lyckligt sammanträffande var det också en fest för en otroligt förtjänt unge, arrangerad av en person som gör allt med uppriktig hängivelse. Grattis till båda!

Konstigt

Nu har detta trötta as checkat in på ett fräscht men dystert Sheraton i Fort Worth, Texas. Konferens är väl inte så konstigt, men det känns just konstigt: lång flight, långa köer till någonstans jag inte behöver vara och är ändå; den 20-åriga conciergen är jobbigt trevlig och rummet är ljussatt för ensamma människor men det står två sängar i det. Jag fick flygvärdinnan att skicka en lapp till en tjej i business class jag trodde jag borde sagt hej till i Frankfurt, men hon var visst inte intresserad. Nu ska denna indiekaraktär gå till baren där vår säljare väntar.

Vems rätt till vad?

Alltså.. Regeringen, you so crazy! Läser Frågor och svar om skydd av immateriella rättigheter. Inkluderar frågan och svaret i sin helhet, men det jag reagerar på – förutom att hela idén är helt sjuk – är rödmarkerat.

Har inte EG-domstolen slagit fast att Sverige inte behöver införa denna bestämmelse?

Sverige har redan dömts i EG-domstolen på grund av att vi inte har genomfört direktivet. Det råder alltså inte någon tvekan om att Sverige var skyldigt att genomföra direktivet, inklusive bestämmelserna om informationsföreläggande.

När det gäller den närmare utformningen av bestämmelserna om informationsföreläggande har EG-domstolen däremot klargjort att medlemsstaterna har visst handlingsutrymme. Det fanns därför inte någon absolut skyldighet, men inte heller något hinder mot, att utforma reglerna så att det skapades en möjlighet för rättighetshavare att få veta vilken abonnent som hade ett viss IP-adress när den använts för ett intrång på Internet. EG-domstolen har dock samtidigt påmint om att medlemsstaterna är skyldiga att se till att upphovsrätten har ett effektivt skydd också på Internet.

Om Sverige inte infört denna möjlighet att identifiera abonnenter så skulle vi alltså varit tvungna att vidta andra åtgärder för att förbättra skyddet för upphovsrätten på Internet. Det alternativ som har diskuterats är att stänga av abonnenten i fråga från Internet. Regeringen anser att en sådan reglering vore alltför långtgående. Istället har bestämmelserna om informationsföreläggande utformats så att domstol, på samma sätt som i många andra länder, kan ålägga en Internetleverantör att ge rättighetshavaren information om vem som hade en viss IP-adress när den använts för ett intrång på Internet.

Jag är ingen jurist, men jag tror inte att regeringen har vare sig teknisk eller laglig möjlighet att stänga av en person från nätet. Jag hoppas att de inte har det. Det vore så otroligt sjukt. Man kan i en del fall tillåta att regeringen begränsar sätten vi använder nätet på för att se till att lagen efterlevs, men Internet är inte en förlängning av Sverige, och det är inte regeringens domän.

Det är över huvud taget osmakligt att föreslå ett straff i den stilen, eftersom det ligger så nära både censur av nätet och begränsning av yttrandefriheten.

När vi är på ämnet – vem får skriva en motion? Kan tänka mig att någon redan gjort det här, men skulle gärna skriva en som föreslår att brottsoffer får begära ut uppgifter om polisens misstänkta. De behöver ju inte få någon egentlig makt utöver det, bara möjligheten att skrämma upp förövaren lite grann. Speciellt med tanke på att polisen ändå gör så lite åt brott som drabbar individer känns det rimligt att låta de drabbade ta över en del av uppgiften.

Om myter och svar

Sagrada Família, BarcelonaJag lovade för ett tag sen några personer att jag skulle skriva om varför jag tycker att religion är försvarbart. Sen dess har jag emellertid, som så ofta händer, ändrat en del av mina åsikter, och det här skiljer sig lite från det inlägg som jag då utlovade – förhoppningsvis till det bättre.  Jag sitter och läser i An Outline of Intellectual Rubbish av Bertrand Russell, som påminner om hur kyrkan i takt med tiden uppdaterar sin tolkning av Bibeln och upphör att predika en del av det som nyss var obestridlig sanning. ”[T]he clergy have fought a losing battle against science …” poängterar Russell.

Den här aspekten är också den som religionsmotståndare tycks anse den viktigaste: en massa människor tror på strunt i stället för det som är belagt. När det är det man fokuserar på, vilket man förvisso har god anledning att göra, är det svårt att gå med på en ursäktande inställning till religion som alternativ förklaringsmodell. Detta trots att religion gör ett bättre jobb att förklara vår situation i det att den går så långt som att ge oss syfte och sammanhang på ett sätt som vetenskap inte kan. Spela roll, säger den upprörde ateisten, det är trots allt bättre att se världen för vad den är än att leva i en fantasivärld – det om något ger oss faktiska svar. Jag håller med. Delvis.

Jag sa nyss att religion gör nåt som vetenskap inte kan, och jag hoppas att någon reagerade och blev upprörd så att jag kan spela vidare på den strängen. Vetenskap används till att stärka eller förkasta teorier, inte till att berätta historier. Om du ser på vetenskapliga fakta och kan utröna ett sammanhang därefter så är det inte tack vare vetenskapen, utan tack vare din egen fantasiförmåga. Om det är ett sammanhang som är solitt så har vetenskapen gjort ett starkt bidrag.

Religion är en saga som skiljer sig från andra sagor på så sätt att man har större anledning att sätta sig själv i förhållande till den. Hur mycket det än ger att grunna över andra berättelser så äger de inte samma pondus. Jag är själv inte religiös, men tar gärna avstamp i vad andra skrivit för att tolka mitt eget liv; däribland religiösa texter. Och dessa har fortfarande en tyngd som få andra texter kan hoppas uppnå, vilket förstås har att göra med den den höga ställning de haft under stora delar av historien, men också med att vi som människor har så nära till föreställningen om något högre, och att otroligt många tänkare har befattat sig med de berättelserna över åren. De kanske har haft fel om Gud, men deras utgångspunkt har antagligen oftast varit det mänskliga tillståndet. Det gör Gud till en reflexion av oss; honom skapad i vår avbild och inte tvärtom (undertecknat, En Poet).

Om jag säger att vi behöver sagor eller berättelser så vill jag inte att ni tror att jag menar, ”för vad är det här för värld om vi inte tillåter oss att tro på underverk och godhet?” Jag menar att den som saknar en berättelse – ett narrativ, för att använda ett ord från litteraturvetenskapen – för sitt liv och sin plats, blir fattigare. Jag tror att man kan leva utan det men till det sämre. Härmed inte sagt att den berättelsen behöver innehålla en gud, eller magi över huvud taget, men jag tycker inte att någon ska dra sig för att använda det bildspråk som han eller hon föredrar. I mina ögon finns det goda anledningar att förhålla sig till just en gud, men kanske ännu bättre anledningar för andra element.

Jag vidhåller mytens värde, och borde kanske snarare prata om just myter än om religion – även om det kanske är ett lika förvirrande begrepp för vissa. De ska inte användas för att bedra, utan för att förstärka vår livsuppfattning, och för det syftet hoppas jag att vi utvecklar myter som inte bara har vetenskapligt stöd utan tar till vara de osannolikt vackra saker som vetenskapen hjälpt oss upptäcka. Men det är också av den anledningen som det finns grund att uppskatta en kyrka som gradvis godtar mer och mer av förnuftiga förklaringar, därför att den kan fortsätta att på samma sätt att ge sammanhang samtidigt som den fördunklar desto mindre.

Ansträngning, utmattning

Att plågas av samvetskval och otillräcklighet är samma svidande smärta som när jag tvingas till tio burpees till. Problemen med att kontrollera andningen vid fysisk utmattning har sin motsvarighet i att alla människor tycks ovanligt dumma och outhärdliga när jag gjort mig själv besviken. Men jag gör alltså antagandet att processen är densamma, och att jag i färd med att växa när jag mår kass.

Trött på att vara trött

Jag är ständigt trött och sliten. Min misstanke är att följande faktorer påverkar min energinivå negativt:

  • För lite sömn
  • Bristande kosthållning
  • Aldrig övergående förkylningssymptom
  • Intensiv träning
  • Allergier och överkänslighet

Efter att ha iakttagit mitt leverne torde jag nu kunna konstatera följande medel effektlösa i avseendet att motverka trötthet:

  • Sömn
  • Kaffe
  • God kosthållning
  • Avhållsamhet från träning

Jag är arg. Jag kunde inte motivera mig att gå upp i morse förrän jag överväldigades av frustration. Till slut var jag så jävla arg över att det tycks omöjligt att bli pigg och njuta åtminstone normala energinivåer. (En del av min frustration stämde från det faktum att jag spenderar varje början och slut på dagen i kollektivtrafiken, detta totala depressionsmoment som jag inte längre skäms för att lindra med musik och färdlektyr, och som nödgar varje människa vid rimlig själslig vigör att sörja antingen den tarvlighet som besätter gemene man, eller den enorma otjänst som ett liv i förorten gör folk – hur man nu är lagd. Men jag avviker.)

Jag pallar inte längre att vara trött. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, men att jag måste ta reda på det. Så här får det inte vara.

All the Views That’s Fit to Print

Jag har en ambition för den här bloggen: dels att börja skriva mer, dels och framför allt att skriva om fler saker – eller fler sidor, snarare. Ni kanske känner mig som konservativt höger, eller åtminstone kylig gentemot vänstern, men en del av er vet att jag är mycket bredare än så. (En del av er har ingen aning om var jag står; flera personer utgår från att jag är vänster eftersom de upplever mig som sympatisk – jag vet inte vad som är det största felet där.) Utöver att jag klarar av att (när jag är ensam) visa uppskattning för åsikter av till exempel solidarisk och borgarfientlig natur, tycker jag även att kommunism såväl som fascism rymmer vinklar värda begrundan. I bagaget har jag även starka queerfeministiska åsikter som jag tycker skulle vara kul att kolla på igen, och det var också länge sen jag betedde mig som en aggressiv liberal.

I min mening är djup och bredd är viktigare än riktning. Motståndarsidan tycker inte som de gör för att de är dumma i huvudet, utan för att de ser saker annorlunda. Den som inte vill förstå sin fiende (eller oliktänkande broder) har i bästa fall en nackdel i diskussioner, men begränsar i värsta fall sin mentala och själsliga utveckling. Den som inte kan tänka sig att byta ståndpunkt saknar tyvärr all önskvärd respekt för sitt inre och allt hon inte vet om sig själv.

Så efter att ha provat lite olika ställningstaganden var för sig tycker jag att det är dags att testa alla på en gång. Jag är inte den mest hängivne bloggaren, men om jag fick önska skulle den här bloggen bli till en samling med genomgångar av vitt skilda positioner, och aggregat för genomtänkta och välskrivna idéer från hela nätet. ”Vi får se,” som jag brukar säga innan jag lägger projekt att dö på hög. Vi får se.

Din arsenal

Fast jag uppskattar allt som hänt och allt jag tänkt, tycker jag i dag att det är trist att jag så länge drogs med denna föreställning: att det så att säga är fel att kämpa. Att det var en nödlösning när jag inte kunde göra något åt det underliggande felet, det vill säga att det fanns någonting jag skulle lära mig eller åtgärda och att allt därefter skulle vara bra. Med rätt inställning eller insikt om livet skulle problemen inte längre vara problem och jag skulle ta mig fram överallt galant. Så är det inte; det finns inget svar, ingen hemlighet. Inget Nirvana, ingen The Secret.

Nätet och boklådor svämmar över med sökanden och svar på frågan om vilken den sista nödvändiga insikten är, i alla kategorier från Religion till Jobba hemifrån. Det tycks bottna i en ovilja att acceptera att livet är jobbigt. För många är det helt enkelt otänkbart att livet inte erbjuder någon bakdörr att smita ut genom. Det är en sak att motsätta sig lidande och att vägra leva kuvad, en annan att vi har så svårt att se bortom enkla lösningar. Det lämnar en inte bara utan verktyg, utan riskerar också att leda till ett fattigt synsätt: en tro på att livet ska tyglas med simpla medel kräver en syn på det som i sig själv simpelt och ovärdigt större ansträngningar.

Nu tänker jag använda mig av en liknelse som gör att ni tror att det bara var därför jag skrev det här: livet är som submission wrestling. Ena stunden håller man på att kvävas och strax därefter ser man en lucka. Jag har lärt mig att ta vara på luckorna, och det gjorde jag innan jag började fajtas. Länge tyckte jag att det var futtigt att ägna mig åt att kravla upp ur de hål jag ständigt lyckas trilla ner i, men det är just så som livet fungerar. Därmed inte sagt att känslan av fåfänga är obefogad: den som grapplas utan att kunna sina tekniker har all anledning att se sig själv bli ustrypt en kort bit fram i tiden.

Att finna sig till rätta i livet handlar inte om att hitta svaret på den stora frågan, utan om att utveckla en bred arsenal. Den som känner sig utsatt för livet är det; hon saknar något att gripa efter. Bäst klarar sig den med flest lösningar.

Politisk eter

Är det synkronisitet, och tar den i så fall hjälp av radiovågorna? I går kväll, i en bil på väg hem från  en helg i Trysil, konstaterade min far och jag att 1) det politiska Sverige fortfarande (sen 70-talet, typ?) är ganska ljummet och aldrig har blivit bråkigt nog för att blomma ut i politiska tv- och radiosändningar (av typ amerikansk modell), och att 2) den svenska politiska webben, där det ju faktiskt finns gott om höga röster, kanske snart tar på sig den uppgiften. Anledningen till att jag tog upp det var (utöver vår lättsamma politiska diskussion) att jag nyss började läsa kursen Digitala Distributionsformer. Vi har i uppgift att testa olika tjänster, och jag tänker utforska den för mig länge hägrande poddradion. Jag har undvikit att prova på det tidigare eftersom jag är mer blygsam än den genomsnittlige nätanvändaren med att jag inte har något speciellt att säga, men nu måste jag  ju. Det är en skoluppgift.

Jag hade aldrig hört om Radio1 (http://radio1.se) förrän för någon timme sen, och nu har jag läst vad grejen med den är också (http://www.aftonbladet.se/kultur/article12826273.ab).

Jag ser fram emot detta. Jag anar, som Aagård också verkar göra, att högern kommer att störst framgångar med det här, på samma sätt som i USA, och av den enkla anledningen  att det går bra för högern nu. Men vänstern ska inte gräma sig över detta. Vänstern ska vara glad över att vi inte behöver nöja oss med moderater som är konservativa mest i förbifarten medan de förvaltar samhället, utan att vi rör oss mot ett politiskt klimat där folk på båda sidorna gormar mer. Båda sidorna, vill säga, om vänstern tar upp handsken.

Som man säger i min nyfunna favoritsport: ”Sir, are you ready? Sir, are you ready? Fight!”

Lagunen

Ett minne:

Vi åkte som lycklig familj (i mina ögon var vi alltid en lycklig familj) ut till Husbygropen på Ekerö, innan alla kände till den. Det är ett gammalt sandtag som blivit badplats; en lagun nästan helt avskärmad från omvärlden. Som jag minns det en djup och klarblå kärna, omgiven av höga, rena dyner; mot himlen kantade av trädtoppar. Det var sällan mer än två andra sällskap där, och vi kunde ställa vår rymliga Sharan var vi ville. Från att vi satte oss i den och under hela vägen ut var den fylld av Bowie och Simon and Garfunkel, och utvärtes översköljd av sol. Speciellt starkt sken solen över det underliga bostadsområde som byggts i en dal nedanför vägen: ett rutnät av villor som alltid framkallade bilder från Truman Show, och som jag älskade.

Sällan är det så tydligt hur mycket jag älskar min familj som när jag minns detta. Friheten och det självklara i situationen går knappast att mäta sig med. Fast mitt huvud systematiskt plockar bort ledsamma detaljer från alla minnen sticker det här ut.